Tummar och tår

Har nyss suttit och läst Cajsas blogg. För varje ord jag läser fäller jag en tår.
Cajsa, Mios mamma. En stark kvinna som jag är stolt över att ha som faster, som gudmor.


Dimi är hos oss även denna natten. Cajsa ska in tidigt till sjukhuset imorgon då Mio ska få sin biopsi gjord. Jag håller alla tummar och tår för att det ska gå så smärtfritt som möjligt för honom.
Jag satt tidigare idag och läste blogginlägg från tiden då min lillasyster låg på sjukhuset i väntan på sina orperationer. I ett inlägg skrev jag:  "Jag vill hålla om henne och lova henne att allt kommer bli bra. Men jag kan inget lova. För jag vet själv inte hur det kommer bli. Jag kan bara hoppas, alla kan bara hoppas."
Nu känner jag likadant. Jag vill bara hålla om Mio och lovat att allt kommer gå bra, det vill vi alla...


Jag har svårt att somna på kvällarna, ligger gärna och stirrar upp i taket och tänker. Tänker på livet, hur det ena stunden kan vara helt underbart till att i nästa stund vara kaotiskt. Livet kan vara över på två röda. Det är skrämmande. Jag kan inte förstå hur Cajsa och Magnus har det eller hur dem känner men jag kan i mina mörkaste mardrömmar ana hur det är för dem. Vilken smärta dem har inom sig... Det gör ont i mig när jag tänker på hur min familj lider, hur Mio lider. 


Ännu en gång säger jag: Det enda jag nu kan göra, det enda vi alla kan göra är, att be. 
Be för Mio, och be för hans närmsta familj. 

/Eviie