Jag är lyckligt lottad

Jag är så fruktansvärt lycklig och trivs verkligen med mitt liv.
Jag är så lyckligt lottad som har min fina familj, mina underbar vänner, en underbar pojkvän, jobb och skola som jag trivs med. Ja, jag är lyckligt lottad som har det så bra som jag har det.

Allting känns dessutom så jäkla bra med Patrik. Det känns så naturligt och avslappnat vilket jag verkligen älskar! Det känns så rätt! Och Alva, hon gillar honom och det är nog det bästa med det hela, att dem kommer så bra överrens! Hon har till och med lärt sig säga "Patrik" <3 p="p">

Bilderna från fotograferingen :)

Nu har en hel del bilder från fotograferingen den 25/7-2012 äntligen kommit in på Facebook. Här ser ni några :) Vad tycker du?

En mindre sockerkick

Smart som jag är låter jag Alva äta en risifrutti vid kvällsmaten. Resultaten blev en massa sång, dans, hoppande och klappande som slutligen övergick till övertrötthet och gnäll. Nu sover hon fint i sin säng och jag ska slänga mig i soffan tillsammans med min pojkvän och en stor godisskål och bara njuta av denna söndagskväll.

Tjena pojkvän

Två fyllor och ett avslöjat sexantal senare är det konstaterat: Jag har pojkvän, and it feel so good ;)

Jag får väl mätta er hunger på information antar jag. Patrik även kallad Padde är 29 år gammal och het som få. Jobbar på Sallerupslågpris och har nog den snyggaste ettan jag sett! Vi har sjukt mycket gemensamt, eller tja, kanske inte överdrivet mycket... men vi har båda våra tvkanaler huller och buller, gillar att skeda, äta Ben&Jerrys, har inte tagit studenten, kämpar med körkort och vad var det mer? Jo visst ja! Vi har likadant soffbord! Haha! Jag gillar han och jag gillar tanken på att ha han som pojkvän, dock har jag svårt att inse att jag faktikt inte är singel mer. 

Nu blir det duschen för att sedan bege mig bort mot systemet innan det är dags för ännu mer jobb. Ikväll blir det fest hos morbroren min.

Att jag aldrig lär mig

Jag sitter här, all alone med min Ben&Jerry (halfbaked of course!) och känner att det är dags att släppa mina tankar fria och bara låta fingrarna få löpa amok.

Jag fick idag höra, eller kanske rättare sagt insåg att många i min familj/släkt ser mig som bitchig, lätt irriterad, omogen, egostisk och ja, jag vet inte allt! Och det är inte kul! Somliga tycker att jag gick från mogen och stöttande till omogen och egoistisk efter att jag lämnade Daniel. Jag själv tycker inte att det är så konstigt. Självklart blir det skillnad på mig, förr till nu. Jag är ju inte längre samma person som jag var då. Nu har jag inte längre en stor familj att se efter, jag har inte längre tjejjouren utan nu är det bara jag och Alva som gäller. När jag bröt mig loss från Daniel så bröt jag mig också loss från att vara nedtryckt delvis av mig själv. Jag började jobba på att lyssna på min magkänsla och gå efter det som får mig till att må bra. Jag har även börjat säga mer vad jag tycker och tänker, kanske är det därför jag upplevs som bitchig? Men självklart finns jag alltid där för dem som behöver mig! Jag skulle aldrig vända någon ryggen. It´s not who I´m. 

Till nästa tankar. När räknas man som ett par? När är man liksom tillsammans, ihop? Är det när man träffats ett visst antal dagar eller är det när man ändra relationssatusen från "singel" till "i förhållande med..." på Facebook? Mina tankar grundar sig i: Vi har träffats snart en månad och allt känns rätt, han har till och med fått träffa Alva och även Alva klickade med honom men, är vi ett par? Många frågar mig när jag ska gå från singel till i ett förhållande på Facebook för att det ska bli riktigt. Liksom, finns det inte på Facebook så existera det inte. Min undran; Är Facebook det enda rätta? Är det informationen på Facebook som gör verkligheten? Är det Facebook som ansvarar för mina känslor, mina tankar och framför allt mitt liv? Hmm... jag tror jag väljet att trotsa Facebook och inte ändra relationsstatus även om jag inte längre skulle vara singel ;D

Jag tyckte det var dags att ge håret lite mer lyster så slängde i en toning och därefter KLIPPTE jag fan ta mig LUGG!! Snacka om att jag kommer ångra mig, att jag aldrig lär mig... 

Nä, nu blir det sängen. Sov gott allesammans :) 

Naglarna

Idag har vi varit hos min kollega Lina och gjort vid mina naglar, snyggt eller vad?
Jag har inte haft påbyggt sen julen 2008 och då bröt jag mina egna naglar under jobb. Jag hade väääldigt många julbord den vintern och att bära alla backar med disk var inte något mina naglar tålde. Efter det har jag faktiskt inte vågat... Så idag var det dags att bli nagelfin, lagom till sommarfesten som är imorgon. Har till och med unnat mig en ny klänning som jag ska ha på mig :)

Kvinnomisshandel

"Han säger att han älskar henne och hon älskar honom också, men hon förstår inte det riktigt. Han berättade sedan att innan han slog henne medvetslös så låg hon på sängen. Han tog då tag i hennes fötter och släpade ner henne på golvet. Därefter hoppade han på hennes axel, hals och huvud. Hans fötter träffade henne i varje hopp. Han ställde sig framför förhörsledaren och visade hur han hoppat på henne. Han blev exalterad själv när han visade förhörsledaren och säger att ifall han hoppat lite till hade hon dött". - Demonen i ett förhör ang. sista misshandlen 16/1-07

Så löd orden som krossade mitt hjärta en gång i tiden. Min pojkvän misshandlade mig i flera månader och det tog mig lång tid innan jag ens vågade skaffa modet att hota honom med en polisanmälan. Nyår 2006/2007 gav jag mig ett löfte - att anmäla honom om han skadade mig igen. Och det gjorde han, så jag anmälde utan att ens veta vad han gjort mig. Veckor senare fick jag svaret på mig fråga, "vad hände under tiden jag var medvetslös?". Jag hade inbillat mig att han ångrat sig, gråtit och försökt få liv i mig. Jag slets mellan enorma skuldkänslor för att ha anmält honom och för att han fick skylla sig själv. När jag läste hans förhör ändrades jag och valde att leva ett liv utan honom, utan skuld för allt han gjort mig. Jag valde att hjälpa andra som hamnat i liknade situation som mig. Det är en väg jag alltid kommer följa - att hjälpa andra. Inte som jourtjej men som ideell tjej.

Att jag kom att läsa mina papper från rättegången är för att jag igår kom i kontakt med en länk, som handlar något i stil som mitt. När jag läste allt denna tjej varit utsatt för kom jag att tänka mycket på mig själv. Hur jag var då och hur jag är nu och jag kom underfund med att jag inte längre kan relatera till tjej i mina papper.
Jag menar, har jag verkligen varit under hans våld? Har jag verkligen skrivit allt det i mina dagböcker då jag fasat för mitt liv? Det känns så overkligt. Själv anledningen till att jag relaterar så mycket till länken jag fann kan jag inte riktigt beskriva för er här. Men det känns. Allt det onda hon varit utsatt för det känns, långt in i mig. Varför fick inte hon den stöd som jag fick? Varför har rättsväset inte samma åtgärder för liknande situationer? Jag förstår det inte. Ska man seriöst behöva anteckna allt man varit med om för att vara trovärdig? Som sagt, jag förstår det inte men jag tycker fan att det är tragiskt och värdelöst!!

ATT SKADA NÅGON ANNAN PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT ÄR ALDRIG OKEJ !!