Det är fakiskt okej att gråta. Det är okej att visa sig svag. Det är mänskligt att fela och det är inget fel med att behöva någons famn att gråta ut mot.
Jag försöker intala mig det. Det är vad jag säger till andra som är i behov. Men, där kom det tunga ordet fram igen "men". Varför följer jag inte mina egna råd? Varför skäms jag över att visa mig svag? Varför bet jag mig i läppen innan idag för att lyckas hålla masken? När jag innerst inne villa släppa allt och gråta ut mot din axel? Varför låter jag mig inte visa mig svag, i behov av stöd och tröst? Varför tillåter jag mig inte må uselt?
Varför tillåter jag mig inte visa mig sårad? Varför måste min mask vara så stark? Är där verkligen ingen som ser rakt igenom mig och kan säga åt mig att gråta ut? Att släppa allt? Eller ni kanske ser men orkar inte lyssna?
Jag är sårad. Jag känner mig missförstådd. Jag skulle kunna ses som ett offer men det är jag inte. Jag har varit offer förr. Offer för Demonen och jag vill aldrig mer känna så. Jag vill aldrig mer känna mig så maktlös.
Nej, jag är inget offer. Jag har bara varit mottaglig för hennes dumma ord. Jag har råkat sänka garden för henne och det utnyttjade hon. Jag känner mig värdelös delvis på grund av hennes ord och delvis på grund av mig själv som tillät mig att tro henne. Jag har blivit kränkt. Jag har blivit förföljd och jag har knäckts utav det. Men jag är inget offer. Aldrig mer ett offer. Aldrig.
Jag är knepig, jag vet. Jag är svag, jag vet och allt det stämmer, jouren är så mycket bättre utan mig, intalar jag mig. Du knäckte mig, är du nöjd?
Här har du ditt bevis. Dina ord satte sig i min hjärna. Din förföljelse gjorde att dina ord började gro i mig. Du vann när jag trodde att jag verkligen var så värdelös som du sagt.
Du vann och jag förlorade, den omgången. Nästa är min att vinna.
Jag försöker intala mig det. Det är vad jag säger till andra som är i behov. Men, där kom det tunga ordet fram igen "men". Varför följer jag inte mina egna råd? Varför skäms jag över att visa mig svag? Varför bet jag mig i läppen innan idag för att lyckas hålla masken? När jag innerst inne villa släppa allt och gråta ut mot din axel? Varför låter jag mig inte visa mig svag, i behov av stöd och tröst? Varför tillåter jag mig inte må uselt?
Varför tillåter jag mig inte visa mig sårad? Varför måste min mask vara så stark? Är där verkligen ingen som ser rakt igenom mig och kan säga åt mig att gråta ut? Att släppa allt? Eller ni kanske ser men orkar inte lyssna?
Jag är sårad. Jag känner mig missförstådd. Jag skulle kunna ses som ett offer men det är jag inte. Jag har varit offer förr. Offer för Demonen och jag vill aldrig mer känna så. Jag vill aldrig mer känna mig så maktlös.
Nej, jag är inget offer. Jag har bara varit mottaglig för hennes dumma ord. Jag har råkat sänka garden för henne och det utnyttjade hon. Jag känner mig värdelös delvis på grund av hennes ord och delvis på grund av mig själv som tillät mig att tro henne. Jag har blivit kränkt. Jag har blivit förföljd och jag har knäckts utav det. Men jag är inget offer. Aldrig mer ett offer. Aldrig.
Jag är knepig, jag vet. Jag är svag, jag vet och allt det stämmer, jouren är så mycket bättre utan mig, intalar jag mig. Du knäckte mig, är du nöjd?
Här har du ditt bevis. Dina ord satte sig i min hjärna. Din förföljelse gjorde att dina ord började gro i mig. Du vann när jag trodde att jag verkligen var så värdelös som du sagt.
Du vann och jag förlorade, den omgången. Nästa är min att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar