Det så kallade ödet tar så många olika vägar, omvägar, vändzoner och sällan för min del framåt mot ljuset.
Allt jag hade planerat för mitt liv har raserat.
Utbildning, jobb, familj. Är inte det allas mål i livet?
Jag sitter hemma, ensam, Daniel sitter hemma, ensam. Varför är vi inte hos varandra kanske ni kan undra. Jo, för att jag har mina svackor. Svackor som varken han, jag eller någon annan pallar med. Svackor om saker som egentligen är obetydliga. Svackor som visar min känsliga sida med tårar som rinner ner från mina kinder. Svackor som gör att jag känner mig längre bort från Daniel trots att han kan vara bredvid mig. Svackor...
I morgon ska vi kolla på en marklägenhet och helt ärligt känner jag inte alls för det nu. Att kolla lägenhet låter så seriöst, vi låter seriöst.
Missförstå mig inte, jag älskar honom över allt annat men för hur länge kommer lyckan stanna denna gången?
Jag har redan blivit bränd två gånger och jag vill inte bli det igen. Fast det är ganska svårt att önska just nu, hur det än blir slutar det antingen i lycka eller olycka. Det är livet. Eller?
En av mina närmsta vänner sepererade med sin sambo häromdagen och jag kan inte sluta undra, går jag och Daniel inte lite väl snabbt framåt?
Jag har så många tankar som springer runder i mitt huvud, som spöken som flyttat in och stampar, hoppar och skriker där inne. Jag har så mycket på gång att jag glömmer hälften. Mina tankar blir för många, för stora, för tunga. Jag är inte redo för något av detta, men blir man någonsin redo för livet man har framför sig?
/ Eviie
1 kommentar:
ja, det kommer man att göra. man vet när man känner sig redo. men dessa känslor är kanske bara just nu, jag förstår att du är osäker med flytten. men du har ju en toppen kille nu, jämfört med dem andra. tycker jag. jag tror att det kommer att bli jätte bra=).
Skicka en kommentar