Börjar jag tappa förståndet?

Jaha då sitter man här hemma och väntar på fotografen som ska komma nu snart...

Men för att gå rakt på sak, Har ni någonsin känt er våldtagna av er egen pojkvän utan att bli det? Okej, får förklara mig kanske. Sitter som vanligt och tänker tillbaka på det förflutna och var hos Kriscentrum i morse och där pratade vi om just det. Pratar självklart inte om att Daniel skulle ha våldtagit mig utan D. Att det D gjorde mot mig kunde i mitt huvud motspegla sig i den kärlek Daniel ger. Är det någon som förstår eller är allt förvirrade? Det är i alla fall förvirrade för mig trots att jag kan se allt glasklart. Men hur som helst kom vi idag fram till att jag ännu känner mig som den lilla myran jag var för tre år sen med D. Utåt sett ser ingen det då jag som alla andra har min fasad, mitt skydd utåt men inombords skriker jag som säkert så många fler efter någon form av trygghet. Jag är rädd för att bli lämnad, övergiven och jag är rädd för att ta plats när det enda jag just nu behöver är just det. Att ta plats och låta mig få tid till att växa. Växa som person, som individ. Är det enjs någon som hänger med mig in i mina tankar just nu för det är knappt att jag hänger med själv och det är mina tankar.
Men för att förklara allt med en mening i stället så är jag trött på att bearbeta allt D gjorde mot mig, det gör får ont och det tar alldeles för stor plats hos mig nu, D börjar återigen ta plats i mitt huvud och Demonerna börjar titta fram allt oftare... Och jag är Trött på det! Jag vill ha mitt liv! Jag vill ha rätten till att äga mitt eget liv och ingen ska någonsin mer fördärva det för mig. Inte så som D gjorde med det, aldrig mer. Artikeln om mig till Sofis mode är en liten besvikelse trots att den inte publicerats ännu. Den låter allt framstå så fel på något sätt men det är väl sättet den är skriven på och det är väl så det ska va .. Vad vet jag egentligen?
Men på något konstigt sätt känns det som om den framstår att efter anmälan och rättegången så är livet en dans på rosor. Det är det verkligen inte, det vet jag precis som så många andra som varit i min sits. Det är där helvetet verkligen tar fart. Trots allt våld och alla psykningar så är det svårast -tycker jag- att ta kontrollen över sin kropp och sitt liv tillbaka. Där början det riktiga kampen, att hitta tillbaka till den person man en gång i tiden var och till den person man nu kommer till att bli ...

Men nu kommer fotografen. Vi hörs senare !

/ Eviie